Tiden
Julafton 2018 är bara någon minut gammal. Huset är tyst och stilla, hustrun sover, barnen sover, hundarna sover. Lite då och då knorrar någon av hundarna till lite och sträcker på sig. Cockern och gammelkatten trycker sig intill mig. Jag sitter uppe, inte utav någon särskild anledning, kanske för känslan av tid. En känsla som nästan går att ta på ibland, kvällar som denna. En känsla som jag förnimmer i gammelkattens kropp när han trycker sig mot mig, tidens sprödhet, kroppens sprödhet. Tidens försiktiga och omärkliga rörelse symboliserad av visaren på ett roterande ur eller en digital displays flytande kristallers förändrade spänning. Lika som kattens rörelser, långsamma, försiktiga.
Att leva med barn och djur tätt intill sig är som att lägga fingertopparna mot tidens pulsåder och känna den svaga spröda puls som finns där.
Det är det den här bilden handlar om för mig