Balladen om Sure-Glenn

.

Coronatider till trots så tar vi husbilen på en lokal roadtrip. Korta avstånd, ut till platser där vi kan bara vara och umgås, gå med hundarna, träna. Sovplatser väljer vi som vi brukar, ibland där vi är, ibland letar vi upp något bra ställe i närheten. Hittar vi inget funkar plan B, en parkering någonstans. Just den här natten hittar vi ett ställe utmed havet, småvägar dit och som det verkar tillåtet att stanna för natten. Det ligger några stugor längs vägen och en hel del husbilar står uppställda här och där redan när vi kommer, det är lite trixigt att hitta en plats men mellan 2 bilar ser det ut att vara plats så vi backar in där, jag backar extra långt för att undvika att stjäla kvällssolen för en bil som står 7-8 m bort. När vi går iväg med hundarna ser jag att mannen i husbilen är ute och grillar, jag hälsar, säger:

 -Jag försökte backa in så långt det gick så att du får kvällssol.

-Ja, det spelar ingen roll med kvällssolen, men man fricampar av en anledning ju, man vill liksom vara för sig själv.

Jag funderar över om han har reflekterat över att han har kört in sin husbil på någon annans mark, parkerat jämte ett stugområde och slängt ut grill och grejer där och sedan hävdar någon slags ägande och ensamrätt på marken.

-Ja, svarar jag, det är ju nackdelen med att fricampa, man kan inte bestämma eller kontrollera något!

-Jaha ja, han pratar göteborgsk dialekt, bara håll väck hundarna vi är väldigt rädda för hundar här ser du. 

Jag svarar inte, samtalet är slut för min del och jag går därifrån med en glädje över att jag är jag, det verkar så svårt att vara vissa människor. Jag försöker alltid snacka lite med folk runtomkring, slänga några ord, lära mig något nytt om någon annan människa, hålla en trevlig ton. Det har hittills hjälpt mig i de flesta situationer. Men man väljer hur man vill bemöta folk, helt klart. Och jag vet ju inget om Sure-Glenns liv, vi döpte honom till det, mer än att det verkar svårt att leva.

Sure-Glenn grillar på, vi går en promenad längs stranden och när vi kommer tillbaka har han grillat färdigt och gått in i sin husbil, någon timme senare rullar de ner och går och lägger sig, jag tror inte de har varit särskilt störda av oss, och när vi åker på morgonen har de inte stigit upp ännu. Förlusten är hans, kanske hade det blivit ett intressant och givande samtal på en 5 minuter eller så, kanske hade jag bjudit honom på en whisky som en sängfösare, kanske hade han kunnat få lite bukt på sin hundrädsla om han fått klappa våra flatcoated eller cocos kärlekspaket, vad vet jag?

Senare på natten så drabbas jag av ett galllstensanfall, det kanske är karma tänker jag, det kanske var jag som var den tokiga av oss, Sure-Glenn och jag.

Och så var det med det

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *