To be back….

Jag kollar in min gamla blogg och inser att tiden går snabbt, alldeles för snabbt kanske men det är så livet är och det är så vi får leva det, det finns liksom inga alternativ.

Runt omkring mig samlas decembermörker och kyla och i år är kylan värre. Egentligen kanske den inte är det, egentligen när jag tänker efter så är det nog precis tvärtom, det var en lite varmare höst och en lite varmare tid de första månaderna när kylan trevande letade sig upp över landet som långa spretiga fingrar. Eller kanske fingrarna kommer uppifrån, det sägs ju att kylan kommer från norr. Men värre är det, inomhustempen sjunker till 17 grader, ibland under det. Vi eldar för fullt i kaminen ett par gånger om dagen, försöker hålla nere uppvärmningskostnaderna så gott det går och försöker härda ut idiotin, hoppas att tiden ska sudda ut den men jag är tveksam.

Men bloggen då, 2020 var senaste inlägget och tiden går fort och det händer mycket.
Det var lite av en annan tid då när jag skrev senaste inlägget och jag var på väg ur en period av fotograferande och skrivande, på väg framåt mot ett tidigare liv med hund och hundträning som livets nav, näring och självklarhet. Fotograferande och skrivande var ett bra substitut när jag kände att motivationen inte riktigt räckte till för mina hundar, någonstans på vägen förlorade jag gnistan och elden som blev av den där gnistan. Min kärlek för att brinna för något är det som för mig framåt och ska jag göra något så ska jag brinna. Någonstans där hittar jag meningen med allt och livet är för kort för att tänka efter och livet är för kort för att gå och grubbla.

Oavsett vad du gör så kommer inget gratis. Någon sa att om du vill bli riktigt bra på något så handlar det om 10 000 timmars träning och de här 10 000 timmarnas träning handlar om uppoffringar och att försaka. Du offrar stålar såklart, men framförallt tid. Tid som är umgänge med familj och vänner. Tid som skulle lagts på huset, tid som skulle lagts på annat, en resa eller vad som helst. Tid som är ett annat liv, inte mindre viktigt, inte mindre intressant, men tid som ändå måste offras. Och du offrar och åker en hel höst till ett annat land och tränar och tävlar och det är så du blir bäst på något. Du spenderar kväll efter kväll med att skita i tv:n eller telefonen eller skolan eller sociala medier eller kompisar och klinkar på gitarren. Kväll efter kväll, tills du lagt dina 10 000 timmar. Det är så du blir bäst på något. Allt har ett pris och det priset betalar du gång på gång. Du tar besvikelsen från din livskamrat för att du ska kunna gå ut och träna, idag igen, ytterligare ett pass, när det egentligen skulle göras annat.

Du skiter i vind och väder, du går ut ändå, klär på dig extra lager med kläder och byter blöta kläder när du kommer hem. Det är det enda sättet, det finns inget annat sätt. 10 000 timmar och en envis jävla hjärna.

Hard work pays, som en vän till mig sa.

Och när du får chansen så tar du den, släpper allt och tar den. Det finns inget annat sätt.

Jag minns första gången vi fick chansen att komma med som apportörer på jakt, då liksom nu var det svårt att komma med om man inte hade foten inne. Hustrun hade Flippa, en underbar jakthund, den där som löste allt, krävde nästan ingen träning och lärde sig själv hela tiden. Jag hade Stimma som inte var fullt inkörd och väldigt het, det krävdes en hel del jakter innan det klickade till för henne. Jag gick i ständig uppförsbacke kändes det som, sneglade på hustrun och både unnade henne och avundades henne. Allt var så självklart för dem, enkelt och självklart och de bästa skyttarna gick fram till henne och sa den hör tjejen och hunden ska jag ha idag. Jag slet, tränade och slet och till sist gav det resultat. Vi nådde aldrig Flippas nivå men en bit på väg.

Idag tänker jag nog mer annorlunda, låter hunden ta tid på sig och har mer förståelse för att vissa hundar behöver tid att finna sig i situationen, precis som att vissa människor fungerar fullt från första dagen på nya jobbet medan andra har en startsträcka.

Vi fick chansen att komma med på jakt, släppte allt och åkte dit. Flippa funkade som hon aldrig gjort något annat, Stimma funkade sådär. Idag skulle jag sett utmaningen i det, sett att det fanns saker att lära här. Då var jag ung och frustrerad, hade mer bråttom. Men jag tog chansen, det är det som är själva grejen, jag tog den, offrade det som behövdes och tog den. Och jag tog den gång på gång och sakta men säkert så blev hon en bra apportör även om det kostade mig uppoffringar jag inte anat, min motivation och mitt självförtroende. Som ung och frustrerad så tog det på motivation och självförtroende att utvecklingen gick så sakta. Hon var en riktigt vass hund, bra markör, lyssnade bra, snabb, tyst och fin i vilthanteringen men situationen blev för mycket för henne och jag var helt enkelt inte en tillräckligt kunnig dressör för att förstå vad som behövde göras. Ibland måste man lära sig sina hårda läxor och när jag ser tillbaka på det idag så inser jag att det var en av de bättre läxorna jag lärt. Och när jag väl fick svaren så växte jag som människa och dressör. Och där började vägen tillbaka till den fantastiska värld som hundvärlden är.

Att fotografera gav mig en oerhörd massa spännande möten och jag hamnade i sammanhang jag aldrig tänkt mig att ens kunna hamna i. Ibland är jag övertygad om att det är det som är livet, en del av drivkraften. Hundvärlden har för mig varit sådan ända sedan jag började, då någongång 1991, jag har fått vänner jag aldrig kunnat tänka mig, hamnat på platser jag aldrig kunnat föreställa mig och levt ett liv som jag tror är få människor förunnat.

Jag inser att om jag inte tagit chanser när de kommit så skulle inget av detta hänt.

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *