Let the days count

Stigarna ovanför vårt hus har trampats upp av jutearbetarna som bodde här uppe. Det låg ett tiotal torp i skogen mellan Oskarström och Slättåkra och det var mellan 2 till 4 kilometer ner till fabriken. För de som jobbade där gällde det att trampa på, 12 timmars arbetsdag och bara mörker under årets höst och vintermånader. Tidevarvet var ungefär samtidigt som man dansade charleston i en annan del av världen. Tiden går, berättar jag om stigarna för mina barn ser de på mig som jag berättade om något från tiden före Jesus födelse. Det var väl så med mig med antar jag, när morfar berättade fiskehistorier han upplevt med Johan eller Gösta i Kragared eller någon av de andra som bara var namn för mig, men ett liv för min morfar. Och gäddorna var så mycket flera och så mycket större på den tiden han berättade om och jag var så mycket yngre. Även om jag bara lyssnade med ett halvt öra så minns jag en särskild berättelse om en gädda som dragit morfar och Johan och deras båt rakt över sjön. Men allt var så långt borta i tid för mig och som barn har man sällan någon utbredd tidsuppfattning.

Jag tror att det kommer en tid när mina barn blir intresserade av vad som hände förr, även om förr känns som evigheter sedan. Antagligen är jag borta då.

2018 var ett år med mycket arbete och slit, ett år med sina ups and downs, som de flesta åren. Vi hade en fantastisk sommar med en av de bästa resor vi gjort, husbilen söderut, genom Polen och Litauen. Exotiska resmål  för en svensk som en polack vi träffade utryckte det. Men bra blev det. Hösten kom, mer jobb, mer slit, kanske för mycket. Men med hösten kom även energi och inspiration, lust att göra något av dagarna. Skapa igen. Lust för hundar, foto, skriva, jobba. Det är sån energi vi behöver.

Och med hösten kom min älskade hustrus krånglande rygg åter och under hösten blev det för mycket. En av de starkaste människor jag känner hade varit stark för länge. Det tar tid att komma tillbaka när du inte orkar vara stark längre, så är det bara. 

Tiden….. svår att stoppa, bara att följa med 

2 citat följer mig från 2018, polaren Micke B skriver på sin blogg, “Man ska inte tänka, man ska bara leva”. Kommer tydligen från en av Mamma Mia filmerna. Ligger i alla fall mycket i det.  

Cassius Clay, Muhammad Ali sa “Don´t count the days, make the days count”. Samma sak egentligen, men värt att fundera över. Vad fyller vi våra liv med?

Vi avslutade året med ett skratt, inget särskilt märkvärdigt, men ibland är skratt det enda som behövs, ett förlösande enkelt skratt. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta ett år på. Hemma, i soffan, vid sidan av min skrattande hustru. 

2019, don’t count the days, make the day count. Något att tänka på och leva efter

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *