It`s a dogs life

Ekorrarna utanför köksfönstret samlar nötter, min älskade hustru fyller skålar åt dem, hasselnötter och valnötter. Första dagarna tog de allt, sedan sorterade de ut valnötterna, lämnade hasselnötterna. Stormar rullar in, drar över taket, jag tänder brasan och sätter mig i värmen och lyssnar på stormbyar som drar fram.Det är lugnare här, längre norrut är det fler sekundmeter, men vinden tar ändå tag i huset, böjer träden, sliter löven. 

Ett minneskort med sommar, tiden går, åren går. Vår, sommar, höst, vinter. Någonstans där, alltid mittemellan, är vi och nu.  2 år gamla bilder, jag inser att tiden gått. Jag bläddra igenom bilderna, de är som att träffa en vän du inte träffat på många år. Som att plocka upp kameran och för först gången på länge ha lust att använda den. Som att börja skriva igen.

En tjej som heter Alexandra Ortega har tydligen skapat debatt i hund-Sverige. Jag kollar på programmet om henne och hennes hundar och slås av hur duktig hon är, säker, självklar. Och jag slås av att de flesta som kritiserar henne sannolikt aldrig skulle klara av de hundar hon klarar av, och jag slås av att det är så typiskt nätet, skrivbordsgeneralerna och tyckarna och jag slås av att i princip ingenting verkar ha hänt inom hundvärlden sedan jag lämnade den. En del av att jag tröttnade var att inom organisationen jag var aktiv i så verkade det sitta några få personer som styrde hela inriktningen och den inriktningen var inget jag ville ställa mig bakom. I mina ögon har en bra dressör en ryggsäck full av verktyg som han eller hon tar fram när det behövs, om det behövs. Att stänga dörrar och träna hund med policy är inget annat än idiotiskt och att tro att allt det nya är universalmedel som löser allt och att det gamla spelat ut sin roll är ännu mer idiotiskt. Framgång handlar om att ta till sig nytt och gammalt och inse att allt det där krävs jämte hårt arbete för att lyckas. Med den lilla insikt jag har idag ser jag att inget ändrats, fortfarande några få som diktera vad som ska gälla. Och jag ser den typiska svenska självbilden som jag sett många gånger, inte minst i hundvärlden. Vi har den rätta modellen och vi är ledande. Punkt.

Läste för några år sedan att någon ville bjuda in Cesar Milan men att det sattes stopp för det eftersom hans träningssätt till vissa delar inte stämde överens med de policys som finns. Samma sak bara återupprepas, Cesar fixar hundar som många inte ens skulle gå i närheten av, kanske finns det andra sätt att lösa det på, men varför har inte problemen blivit lösta av de som säger att de har det bättre sättet? 

Jag kommer att tänka på vår egen flock. Hur det kommer sig att vi alltid haft snälla hundar och att även de hundar som inte varit snälla och som vi, oftast kortvarigt för rehabiliteringens skull, tagit upp flocken ganska snart har blivit snälla. 

Och jag fundera över hur vår flock funkar idag. Årets februarimörkret har ätit sig långt in i mig, längre än någon gång tidigare och till råga på allt så har vår stora hundflock blivit mer av ett irritationsmoment än tidigare. 6 hundar är många och även om de är snälla så tar det på mig att det spretar. Någon hund piper iväg för att den hittat något ätbart, någon hittar ett spår att följa, någon tycker att det är så underbart att springa ut genom dörren att den bara måste vrålskälla. Den som levt med många tajta hundar vet att hund nummer 1 gör det för att den tycker det är härligt, hund nummer 2 gör det för att hund nummer 1 gör det och så rullar det på. Jag inser att när jag inte aktivt tränar mina hundar mot ett mål så tappar jag skärpan. Missar de små tecknen, en hund följer ett spår 2 meter, en hund följer ett spår 10 meter och slutligen följer hunden spåret 1 kilometer. Inte för att jag är orolig för någon sådan sak egentligen, ingen av våra hundar har sluthandlingar i sin jaktinstinkt, men jag hatar verkligen att stå och vänta på hundar. Och jag hatar verkligen att öppna dörren och känna att 6 hundar försöker meja ner mig för att de ska ut genom dörren. 

Så vad är problemet? Min skärpa och att jag helt enkelt inte har visat hunden hur jag vill att det ska vara och att jag inte bestämt mig för hur jag vill att det. Vilka är mina mål med hundflocken, hur vill jag att det ska vara? Bara att bestämma och sedan fixa till det. Konstigare än så är det inte.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *