Och skogen och tystnaden

.

Skogen, tystnaden. 

Ovanför vårat finns kilometer efter kilometer med skog och stigar. Vindlande snirkliga stigar som letar sig fram mellan grusvägar. Några av dem har funnits sedan industrialiseringens tid i början av 1900-talet. Upptrampade av de som bodde i torpen någonstans mellan Oskarström och Slättåkra, stigar ner till Jutefabriken, 12 timmars arbetsskift 6 dagar i veckan. Därefter stigar hem igen, vinter som sommar, i mörker, regn, kyla, värme. Det var andra tider, bra mycket hårdare och otryggare, men inte alldeles säkert olyckligare.

Andra stigar är mer nygjorda, upptrampade av sådana som mig, människor på flykt undan ljudet, sökandes efter något annat, något mer. Det finns dagar när du kan ta på tystnaden däruppe, röra vid den, smeka den, känna den. De dagarna är de vackraste. 

Och det finns dagar när min älskade hustru följer med, när vi går där hand i hand. Och de dagarna är också de vackraste och ibland känner jag mig som en nyförälskad tonåring och babblar och babblar.

-Hör du tystnaden, säger jag.

-Nej, det kan jag inte för du babblar hela tiden, svarar hustrun.

Jag tänker på molnen som jag kommer på mig själv med att babbla om och skogen och  hundarna och vädret och stigarna. Stigarna som blivit som mitt liv. Som det liv jag älskar. 

Vi går en bit under tystnad, lyssnar på den, känner på den. En liten stund innan det bubblar i mig igen och jag hittar något nytt att berätta om.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *