Lyckat och misslyckat

.

För ett par veckor sedan fick jag tillbaka lusten att fotografera, bara sådär på något sätt. En intressant och inspirerande dag tillsammans med polarna och en utställning med Moriyama verkade vara det som behövdes. Och känslan av anspråkslöshet mot fotografin som Moriyama förmedlar.

Jag kollade på en intervju med honom, han hade en downperiod tidigt i livet, en period när han ifrågasatte vad han gjorde och varför. Säkert en normal del i ett kreativt arbete, kanske inte helt olikt de perioder vi märker av i livet i övrigt. På jobbet, förhållanden, i livet. Men sedan finner man något, ett halmstrå och så kommer våren med sin vårtrötthet men också, paradoxalt nog med energi att fortsätta. Även om denna våren har varit underligare och tyngre än någon annan vår jag upplevt, eller som vi upplevt tillsammans och då kan vi nog inräkna en stor del av mänskligheten, så finns den där. Energin, fågelkvittret, nystarten. Livet går vidare och börjar om. Skatorna plockar pinnar och måttar dem. Duvorna slänger sina pinnar över huvudet med ett kast med nacken och grodorna placerar ut sina ägg, som vore de hopp om livets återkomst. Det blir en gårdag av det här med, och även om morgondagen inte kommer att se ut som dagarna innan gårdagen, så kommer den.

Hustrun jobbar helg, dubbelt pass. Det innebär tidig morgon, några timmar ledigt mitt på dagen och sedan kvällspass. Hon stupar ner i soffan efter förmiddagens pass, sover tills det är dags att jobba igen och stupar ner i säng när hon kommer hem. I morgon ska hon gå på igen klockan 7. Orimligt, omänskligt.

Jag dröjer mig kvar i soffan på kvällen, kollar på en film med Moriyama. Sedan jag kom igång igen är det framförallt 3 fotografer som inspirerat, Duane Michals, Daido Moriyama och Lee Friedlander. Jag hade alla som favoriter tidigare med, men nu har jag tagit mig tid att fördjupa mig i deras arbete. De jobbar ganska likt, men ändå olikt, Daido och Lee jobbar snabbt och med kameran igång hela tiden. Tänkandet kommer efteråt och mycket av det de plåtar blir snapshots. Duane jobbar genom att tänka först och plåta sedan, men då går det snabbt för honom med. Det som förenar de 3 är att det finns en slags respektlöshet gentemot fotografi och hur det ska vara. Befriande helt enkelt.

Moriyama kom ur sin ifrågasättande period genom att börja plocka upp negativ som hans kompisar slängde, misslyckade bilder. Han började använda dem och menade på att det här är ju också fotografiska fragment och bilder, även om vi anser dem misslyckade.

Det är kanske det allt handlar om, att se lyckanden i våra misslyckanden genom att ändra sättet att se på dem.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *