Den som lever får se
200402
April börjar med aprilväder. Solsken, regn, snö, hagel, blåst och solsken. Någonstans i den ordningen. Coronaskiten drar vidare, en av myndighetsexperterna säger i en intervju att han kanske skulle agerat lite kraftfullare, lite tidigare. Jo fan, nog var det så, samma person sa för ganska exakt en månad sedan att Covid-19 var på väg att passera förbi och skulle troligtvis aldrig nå Sverige. En felbedömning kan man säga och kanske lite typiskt svenskt. Ungefär samtidigt, för 4 veckor sedan tänkte jag att ”Nu jävlar smäller det, den här gången är det på allvar”. Så blev det, det small kan man säga.
Nu är jag ju ingen expert och då får man tydligen inte uttala sig nuförtiden, så går fejjansnacket i alla fall. Jag vete fan, skulle vi bara uttala oss om saker vi var experter på så skulle nog många människor hålla käften.
Jag har alltid varit kritisk mot myndigheter, det är lite min natur att vara det. Jag minns hur morfar satt och brummade om att ”De var myglare allihopa” inne i tv-rummet, oftast efter att brännvinet gjort sitt. Om brännvin visste jag väldigt lite då, jag var inte mer än kanske 7-8 år eller några till. Men det han sa gjorde intryck på mig och han lät väldigt bestämd och övertygande.
I vuxen ålder har jag förstått att tanken om stater uppstod historiskt sett ur ett slags beskyddarperspektiv, staten blev ett gemensamt skydd för medborgarna, polis, militär, sjukvård, brandkår, trygghet. I gengäld sköt medborgarna till pengar och värden för att det skulle fungera. Med tiden har staten blivit en egen organism, en slags amöba som brett ut sig och blivit mindre till för medborgarna, mer för sig själv. Nästan som att medborgarna nu är till för staten. Bara det är en anledning till att vara kritisk. Och förresten kan man vara kritisk bara för att vara det.
Någon gång där borta i början av katastrofen sa någon polare att vi kommer att vakna upp till en helt annan värld efter detta. Jag trodde inte riktigt det då, men med tiden har jag börjat tro det.
I min föreställning, min berättelse, så blir den världen en mer empatisk och verklighetsnära värld. En värld där vi lärt oss att det viktigaste vi kan göra är att ta hand om varandra. Så ser den världen ut. Men hustrun tror annorlunda, hon tror att morgondagen är mer egoistisk, att nationalstaterna stärks och riktig rasism, inte den typen som folk gapat över här i Sverige i åratal utan riktig rasism, breder ut sig. Kanske blir det så eller så blir det en ny värld där vi bygger staten till den trygghet som våra förfäder hoppades på.
Vem vet, den som lever får se.
Att vara kritisk innebär inte att vara motvals. Det gäller att följa råden om avstånd, resor, tvättning och göra mer än det som rekommenderas, för det är det vi kan göra för varandra, det viktigaste vi kan göra för varandra. Undvika att sprida smittan och rädda livet på de som är i riskgrupper. Vi måste fajten med de som står för nära i kön, ta fajten med arbetsgivaren när han bokar onödiga möten, ta fajten med lunchgänget, de som väller in på lunchhaket fnittrandes som tonåringar, tätt sammanpackade.
Jag tar fajten för det är det enda jag kan göra.
Och jag har tagit Corona på allvar sedan första rapporterna från Kina, idag tar en stor del av oss det på allvar, men det är dags att alla gör det nu.