Jag minns en sommar
.
Ytterligare en vandring, en av otaliga. Jag trampar fem, sex kanske sju kilometer om dagen i snitt. Kanske mer, jag vet inte säkert. Höst och vintertid trampar jag de flesta stegen i mörker. Mörker runtomkring, pannlampans ljus som en bubbla runt mitt jag. I februari bryter ljuset fram, det får mig att tänka på när våra barn föddes, bröt igenom den enda värld de kände, en värld av varmt och vackert mörker. Vatten och kroppsdämpade ljud och ljus. Vaga aningar om liv. Liv, så bryter februariljuset igenom skogsdungen som skiljer oss från byn och därnere, på andra sidan, vaknar byn i sitt tillsynes eviga kretslopp av ljus och ljud och liv.
Jag stoppar in ett gammalt minneskort i iPaden, ser att det finns bilder på det och laddar in dem. Jag möts av sommar, den kommer emot mig med kraft, ljus. Bilderna är tagna på sommaren och jag känner värme och glädje, glädjen som bara ljus kan ge i mörker. Bilderna är en sommar, inte den sommar som gick utan en sommar för snart två år sedan. Barnen, livet, tiden. Det är smärtsamt och ljuvligt och den bitterljuva kärleken tränger igenom, som ljuset i februari, som barnet som föds. Och herregud är det så länge sedan jag plåtade medvetet och herregud jag ser tiden i deras ansikten och hur tiden går och herregud jag kan nästan följa det som en film. Filmen om livet, dagboken, mitt liv, vårt liv.
Och herregud tänker jag vad vackert det är att se och jag tittar fler gånger, bläddrar fram och tillbaka. Känner den bitterljuva kärleken och rädslan över åren.
Och just nu tänker jag mest på sommar.