Årets första tripp
Vi packar husbilen, rullar iväg. Hustrun ska ställa hund, jag är mest chaufför, resenär. För mig är det tystnaden när natten sluter sig omkring oss, whiskyn innan sängdags, känslan av att vakna upp någonstans och friheten i det livet.
En höst för 2 år sedan kommer mig till minnes. Hur jag stod och såg ut över grustaget i skogen ovanför oss och kände vinden leka i mitt ansikte med en bris som en smekning. Uppvindarna i grytan tog fart och det uthuggna berget lånade sin värme till vinden, värmen följde luften och till sist kom bergets värme till mig. Och till 2 korpar som svävade i varmluften som av ren njutning och jag minns att jag på något sätt kände mig som en korp för ett kort ögonblick. Hösten hade kommit snabbt och i mitt sinne fanns min älskade hustrus och mitt samtal från kvällen innan. Vi hade talat om sommaren, om den bästa semester vi haft på länge. Inte så att vi har haft särskilt dåliga semestrar tidigare, men den här blev bara bättre på nåt sätt. Vi hade rullat med husbilen, tagit dagen som den kom. Bad och glass på dagen, mat och vila på kvällen. Vi hade egentligen tänkt läsa, koppla av, koppla bort. Men dagarna och livet bara blev för en tid och det fanns så mycket att göra, så mycket att upptäcka och så många att prata med. Nu kom hösten och jag stod vid grustaget och jag såg på korparna som kretsade fram och tillbaka inte helt obekymrade av mig och hundarna, vaksamma blickar följde oss och kort därefter lämnade de grustaget för att söka skogens skydd. Runt hörnet stod mörkret men den tidiga höstluften doftade lugn och frihet och närhet.
Korparna har följt mig sedan dess, eller om det är så enkelt som att jag går i deras revir och att jag av den anledningen springer på dem. Det vet jag inte, det kan mycket väl vara så. Men hur det än är så stöter jag på dem lite då och då.