Me, as a cat
.
Me 
The cat 
The cat & me 
Me as a cat
Nån gång när jag var 11, kanske 12 så knäckte jag skrivandets kod för första gången. Jag minns fortfarande känslan när läraren valde ut min berättelse att läsa upp för klassen. Jag hade skrivit något som var inspirerat av Huset som gud glömde och hin tyckte det var bra. Ruskigt men bra. Detta var ju på den tiden när åldersgränser var ganska hårda på bio och jag hade definitivt inte haft åldern inne att se filmen. Men på något sätt hade jag åldern till trots hade jag lyckats ta mig in på den lokala bion, en biosalong som då ofta gick för fulla hus så också denna kväll. Filmen skrämde skiten ur mig, men det var lätt att sätta känslorna på pränt när det blev dags att skriva uppsats.
Detta var alltså under mellanstadiet någon gång strax innan 80-talets början och hur det gick senare under högstadiet minns jag inte riktigt. Jag minns däremot att något år in på högstadiet så var mina största intressen musik och tjejer. Och att vara tuff förstås, för det borde ju vara nyckeln till att få tjejer tyckte den tonåring jag då var. Det blev mest att jag var tuff utan tjejer.
Skrivandet slutande jag med, i alla fall ända tills jag för inte alltför många år sedan började fotografera. Fotografera började jag för att jag tröttnat på att träna hund, vilket är en annan historia.
Efter att ha fotograferat i några år tog det stopp, inspirationen försvann helt enkelt och trots ihärdigt stöd från polarna Micke och Mange så ville det inte lossna. Micke och Mange låter ju egentligen som 2 figurer ur en Disneyfilm, kanske 2 tecknade rävar eller något sådant, men jag kan försäkra att de är livs levande personer. I vilket fall som så började det släppa för en liten tid sedan och jag blev intresserad av att närma mig fotografi på lite nya sätt, kanske som en berättelse inspirerad av den fantastiska fotografen Duane Michals. Jag började fundera en hel del runt bildens platthet och faktiskt begränsade förmåga att berätta och hur jag skulle kunna lyfta fotografi till något annat.