When I get younger
I’m gonna dance with fools and dine with kings
I’m gonna hear the bells of Paris ring
I’m gonna carve an angel out of wood
I’m gonna give up cigarettes for good
I’m gonna find the perfect words to say
So the one I love won’t walk away
When I get younger
When I get younger
They’re all on my list of things to do
I’ll get to them all before I’m through
And what’s still on my plate
When the clock runs down
Will just have to wait till my next time around
Joe Cockers tolkning av Gary Scott Burs text är så vacker och den når så långt in i mig. Kanske är det åldern, 50 bast är alltid 50 bast, något som är svårt att bortse ifrån även om jag gör ett försök och tackar nej till att få smärtstillande medicin utskriven vid ett gallstensanfall. Bra för självkänslan kanske, jag fick känna mig som 25 eller något ett tag, kanske 30. Men det tog slut när jag fick nästa anfall och då ångrade jag mig och tänkte att det kanske inte är så dumt ändå, att vara 50 och få medicin utskriven. Den gången bad jag själv om att få något utskrivet. Det får väl vara så. Jag kan ju ta den tills jag blir yngre. Det borde kanske vara så, att vi blir yngre och yngre. Det vore bättre i alla fall, det finns så mycket att göra och jag kommer på mer som skulle göras varje dag, men allt faller på orken, tiden, eller något annat svepskäl jag hittar. Men om jag inte blev äldre och äldre, utan yngre, då, kanske. Jag tänker på polarens intatuerade todo-list, den är tom än så länge. Men kanske, när han blir yngre.
Min gamla klasskompis från lekskolan, låg och mellanstadiet och högstadiet skriver noveller och hon har precis givit ut en samling med 4 noveller. Korta och vackra berättelser om den vanliga människan och varje dag, de där dagarna då vi blir äldre som nästan i väntan på att vi skulle bli yngre. Hon skriver vackert, hennes språk är så fint rakt och enkelt och på väg framåt. Den lilla berättelsen blir stor under hennes penna. Stor, men aldrig för stor, aldrig överdriven. Kajsa Johansson, Det onda ögat, läs den, mycket vackert.
Jag vet knappt hur det är ställt med sociala medier nuförtiden, folk verkar ha blivit som tokiga och det verkar som att det är viktigare att göra någon slags statement än att tänka efter. Statementen verkar dessutom handla mer om att förlöjliga och håna de som inte tycker samma. Nån polare skriver att vi kanske kan fortsätta vänskapen om jag inte kommenterar hans inlägg. Jag vet inte, jag har för vana att diskutera med mina polare, det ingår liksom i konceptet polare. Man snackar, är oense, är ense. That´s it på något sätt. Jag tycker att det är rätt schysst att dela olika åsikter, att snacka om en företeelse ur flera olika perspektiv det för dig framåt på något sätt och för min del så har jag ändrat ståndpunkt flera gånger, livet handlar ju om det, du bygger på dig erfarenheter längs vägen, det som är nu är ju då redan när du läst det och saker har hänt sedan du läste det.
Inspirationen från klasskompisens bok får mig att läsa igenom utkastet till något kommande. Texter från min blogg, texter från mitt liv. En slags poetisk dagbok och resa tvärs igenom några år. Jag ser då och ser nu, ett nu som snabbt blir ett då. Jag ser att jag förändras och det är väl bra så, det är så det ska vara, röra sig framåt.
En annan polare snackar om att köra en blogg, eller nåt. En blogg där varje text är nu och försvinner. Jag gillar tanken, den passar in i det sättet jag tänker just nu, de ständiga förändringarna, om nuet som blir ett då.
I’m gonna look within and figure out
What this thing called life is all about
When I get younger
When I get younger
Hon drömmer om ett nålsöga, Kajsa. Om en chans att göra något, göra ett avtryck. Det onda ögat, läs den.