Minnenas poesi
.
Biskopstorp låg på andra sidan Slättåkra och det var först efter att jag kört moped några månader som jag vågade mig dit. Jag var 13 eller något sådant, kanske lite yngre. Det var så det var på den tiden och en bit från stan. Man körde moppe så tidigt att när man väl fyllt 15 så var man less på det. Biskopstorp, andra sidan byn. Jag följde landsvägen in mot och igenom byn, sedan uppför kullarna. Jag hade cyklat samma väg många gånger, Biskopstorp var inget nytt för mig, men att köra dit på moppe som 13 åring var spännande. Jag minns att Roland, som var polis och bodde längs landsvägen in mot byn, åkte hem till polarens farsa och skällde på honom för att hans grabb körde moppe innan han fyllt 15. Han hade sett honom ute på landsvägen sa han. Det var jag, aldrig han, på något sätt slapp jag undan.
Farsan hade köpt en gammal Puch Dakota 3000 av syrrans kille. Fläktkyld, snygg som fan, inte klumpig som de andra Puch Dakotorna, utan smäcker, elegant. Farsan plockade isär den, fixade och donade och lackade den. Vid ett tillfälle kom han över en ny cylinder, borrade och hade sig, trimmade den och tog en provtur. Jag stod förväntansfull och väntade på min tur när farsan kom tillbaka och sa -Fyfan vad den gick, den får inte du ha och sedan plockade han av trimmet. Det var så det var därute på landsbygden och vi körde upp till Biskopstorp, drog längs grusvägarna och härjade i skogen. Vi var 13 eller något sådant, fortfarande fulla av lek, någonstans på gränsen till att snart börja bli vuxna och vi var mopedburna. Livet skulle aldrig bli sig likt igen.
Platsen fortsatte kretsa i mitt liv, när jag gjorde lumpen klängde vi omkring däruppe, eldöverfall, överlevnadsövningar, spaningsövningar. Åren senare spenderade jag otaliga timmar med hundarna där, promenader och träning och då var det nästan aldrig något folk där.
Någon gång i början av 2000-talet började det planeras att naturreservatet skulle bildas i den gamla kronoparken och den militära verksamheten upphörde, vi som var där och tränade och promenerade träffade allt oftare på arga jägare, mollskinnstomtar som polaren kallade dem för. Vi blev ofta bortkörda, någon gång hotade en jägare med att hans hundar kunde ta fel på våra hundar och vilt. Han lurvade moloket iväg när jag förklarade för honom att ingen av våra hundar var försäkrade för under 30 papp och att det skulle bli väldigt kostsamt för honom i och med att han har ett strikt ägaransvar för sin hund.
Jag tror att det var någon bästa kompisgrej jägare emellan, någon på länsstyrelsen var polare med någon och man ville ha området för sig själv helt enkelt, köra bort folk.
På senare år har det utvecklats till ett välbesökt friluftsområde och det är så jag kommer mig att besöka det igen, mer än 30 år efter att jag satt min fot där första gången.
Kroksjön och åsarna runt omkring är lika vackra och magiska som jag minns dem.