Koltrastens sång
[envira-gallery id=”412″]
En stillsam junikväll, någonstans ovanför mitt huvud kvittrar koltrasten en berättelse om sin plats på jorden, en berättelse om sitt liv. Lite längre bort svarar en annan. Samma berättelse fast en annan, en annorlunda. Det är som livet, vi lever samma liv fast annorlunda. Koltrastens sång och tystnaden för mig längs stigarna, jag hör mina egna steg i mjukt nygrönt gräs, jag hör hundarnas andetag och jag hör tystnaden.
Stigarna upp mot sjön har trampats av människor i mer än hundra år. Några av dem på väg mot arbetet nere i Nissadalen där jutefabriken sysselsatte många av torparna runtomkring. Några av dem på väg ner för att köpa eller sälja, smör, tyger, potatis eller vad mer det kunde vara. Jag låter blicken svepa framåt längs stigen och försöker föreställa mig hur det var. Jag tänker på de som byggde landet och känner solen gå ner. Ser att varje rotvälta förvandlas till något hämtat ur nordisk mytologi och jag börjar nästan tro, i alla fall förstå hur man kan tro.
Parallelt med vår promenad stryker grisarna och hjortarna, jag känner deras närvaro, ser deras närvaro på hundarna som spetsar öronen, lystrar, spänner benen, trippar.
Jag tar några bilder, berättar som koltrasten om min plats, mitt liv.
Horisontens rundning sväljer solen och dagen sträcker sig mot natten. Berättelsen om den här dagen är snart klar.