Balladen om Sure-Glenn

. Coronatider till trots så tar vi husbilen på en lokal roadtrip. Korta avstånd, ut till platser där vi kan bara vara och umgås, gå med hundarna, träna. Sovplatser väljer vi som vi brukar, ibland där vi är, ibland letar vi upp något bra ställe i närheten. Hittar vi inget funkar plan B, en parkering

Doglife II

. Hundar är inte hela vårt liv, men de gör vårt liv helt. Roger Carras

Doglife

Ju mer jag ser av människorna, desto mer tycker jag om hundar. Madame de Staël (1766-1817) 

Husbilsliv

Det är något speciellt med att ge sig ut på vägen med husbilen. Att vara på väg någonstans och att somna och vakna på en ny plats. Tystnaden, stillheten, en värld i världen, en ö någonstans mitt i livet. Hustrun har gått och lagt sig, ungarna ligger och småbusar så att husbilen gungar lätt. Jag

In time

. In time The hardest rock breaks And the tallest three bends And the greenest grass dries

Minnenas poesi

. Biskopstorp låg på andra sidan Slättåkra och det var först efter att jag kört moped några månader som jag vågade mig dit. Jag var 13 eller något sådant, kanske lite yngre. Det var så det var på den tiden och en bit från stan. Man körde moppe så tidigt att när man väl fyllt

Och skogen och tystnaden

. Skogen, tystnaden.  Ovanför vårat finns kilometer efter kilometer med skog och stigar. Vindlande snirkliga stigar som letar sig fram mellan grusvägar. Några av dem har funnits sedan industrialiseringens tid i början av 1900-talet. Upptrampade av de som bodde i torpen någonstans mellan Oskarström och Slättåkra, stigar ner till Jutefabriken, 12 timmars arbetsskift 6 dagar

Den som lever får se

200402 April börjar med aprilväder. Solsken, regn, snö, hagel, blåst och solsken. Någonstans i den ordningen. Coronaskiten drar vidare, en av myndighetsexperterna säger i en intervju att han kanske skulle agerat lite kraftfullare, lite tidigare. Jo fan, nog var det så, samma person sa för ganska exakt en månad sedan att Covid-19 var på väg

Lyckat och misslyckat

. För ett par veckor sedan fick jag tillbaka lusten att fotografera, bara sådär på något sätt. En intressant och inspirerande dag tillsammans med polarna och en utställning med Moriyama verkade vara det som behövdes. Och känslan av anspråkslöshet mot fotografin som Moriyama förmedlar. Jag kollade på en intervju med honom, han hade en downperiod