Minnenas poesi

. Biskopstorp låg på andra sidan Slättåkra och det var först efter att jag kört moped några månader som jag vågade mig dit. Jag var 13 eller något sådant, kanske lite yngre. Det var så det var på den tiden och en bit från stan. Man körde moppe så tidigt att när man väl fyllt

Och skogen och tystnaden

. Skogen, tystnaden.  Ovanför vårat finns kilometer efter kilometer med skog och stigar. Vindlande snirkliga stigar som letar sig fram mellan grusvägar. Några av dem har funnits sedan industrialiseringens tid i början av 1900-talet. Upptrampade av de som bodde i torpen någonstans mellan Oskarström och Slättåkra, stigar ner till Jutefabriken, 12 timmars arbetsskift 6 dagar

Den som lever får se

200402 April börjar med aprilväder. Solsken, regn, snö, hagel, blåst och solsken. Någonstans i den ordningen. Coronaskiten drar vidare, en av myndighetsexperterna säger i en intervju att han kanske skulle agerat lite kraftfullare, lite tidigare. Jo fan, nog var det så, samma person sa för ganska exakt en månad sedan att Covid-19 var på väg

Lyckat och misslyckat

. För ett par veckor sedan fick jag tillbaka lusten att fotografera, bara sådär på något sätt. En intressant och inspirerande dag tillsammans med polarna och en utställning med Moriyama verkade vara det som behövdes. Och känslan av anspråkslöshet mot fotografin som Moriyama förmedlar. Jag kollade på en intervju med honom, han hade en downperiod

When I get younger

I’m gonna dance with fools and dine with kings I’m gonna hear the bells of Paris ring I’m gonna carve an angel out of wood I’m gonna give up cigarettes for good I’m gonna find the perfect words to say So the one I love won’t walk away When I get younger When I get

Me, as a cat

. Nån gång när jag var 11, kanske 12 så knäckte jag skrivandets kod för första gången. Jag minns fortfarande känslan när läraren valde ut min berättelse att läsa upp för klassen. Jag hade skrivit något som var inspirerat av Huset som gud glömde och hin tyckte det var bra. Ruskigt men bra. Detta var

Årets första tripp

Vi packar husbilen, rullar iväg. Hustrun ska ställa hund, jag är mest chaufför, resenär. För mig är det tystnaden när natten sluter sig omkring oss, whiskyn innan sängdags, känslan av att vakna upp någonstans och friheten i det livet. En höst för 2 år sedan kommer mig till minnes. Hur jag stod och såg ut

Jag minns en sommar

. Ytterligare en vandring, en av otaliga. Jag trampar fem, sex kanske sju kilometer om dagen i snitt. Kanske mer, jag vet inte säkert. Höst och vintertid trampar jag de flesta stegen i mörker. Mörker runtomkring, pannlampans ljus som en bubbla runt mitt jag. I februari bryter ljuset fram, det får mig att tänka på

It`s a dogs life

Ekorrarna utanför köksfönstret samlar nötter, min älskade hustru fyller skålar åt dem, hasselnötter och valnötter. Första dagarna tog de allt, sedan sorterade de ut valnötterna, lämnade hasselnötterna. Stormar rullar in, drar över taket, jag tänder brasan och sätter mig i värmen och lyssnar på stormbyar som drar fram.Det är lugnare här, längre norrut är det

Let the days count

Stigarna ovanför vårt hus har trampats upp av jutearbetarna som bodde här uppe. Det låg ett tiotal torp i skogen mellan Oskarström och Slättåkra och det var mellan 2 till 4 kilometer ner till fabriken. För de som jobbade där gällde det att trampa på, 12 timmars arbetsdag och bara mörker under årets höst och